Long time no seen.
Ja jag vet att de va längesen jag skrev men har helt enkelt inte haft tid ork eller lust.. ja nu har man flyttat iaf det känna väldigt bra förutom att man knappt ser sin man iaf för jag jobbar hela veckorna och då sover jag hos morsan eftersom det är lite jobbigt att pendla och speciellt när hon bor precis mitt emot mitt jobb så när jag jobbar tidigt kan jag sova längre:) ja nu är det typ bara 2 ½ månad kvar längtar som tusan.
är idag i v.28 (27+4) går in i v.29 på torsdag tiden går ganska fort men vill att den ska gå fortare!!
har varit väldigt mkt med min pappa nu i det senaste också det är sjukt jobbigt och det tär på en..
pappa min älskade pappa, han som alltid gick på långpromenader, pratade med oss alla och nu inget prat det har börjat om på nytt igen, han va så frisk och jobbade i så många år och nu är det som bortblåst!
saknar att bara kunna prata med han och ha en normal konversation. för dom som inte vet så har min pappa en tumör vid sitt tal system som dom inte kan operera bort tyvärr. och nu i det senaste har pappa vart ganska dålig för han har haft akut lunginflammation 2 gånger.. så jag har haft det ganska jobbigt under denna graviditeten. det är ett under att jag inte fött för tidigt för så mkt som har hänt. hade velat gå i spädbarnsgruppen men min bm verkar inte anse att jag har tillräckligt med "problem" för att vara där. hade vart skönt med lite stöd från annat håll.
vill ha min bebis och känna mej älskad av h*n, bara sitta och mysa med h*n i min famn, känna mej som en mamma ska känna sig värdefull, lycklig och ja som sagt älskad!
vill att mitt barn ska få en bra uppväxt och även känna sig älskad av mej och ska veta att jag älskar h*n.
mitt fina barn som växer inom mej som jag längtar enormt efter! jag vill inte at mitt barn ska ha min uppväxt, har aldrig direkt fått någon kärlek utan bara skulle vara så. jag säger inte att jag levt fattigt eller blivit slagen eller nåt men har aldrig fått den tröst man behöver. jag menar det måste ju finnas en anledning till att jag inte bott hemma sen jag var 14 år.
och jag hoppas mitt barn inte kommer känna att h*n inte kan prata med mej och bli som mej och sticker utan att h*n känner att jag finns där och stöttar h*n i vad som än händer.
jag hoppas helt enkelt på det bästa du är redan älskad min bebis!
So long / Sofie
